Juldagen
Liksom varje fylla har en baksmälla måste varje julafton följas av sin onda tvillingbror juldagen. Dagen med de påklistrade leendena som säger "Jag vill inget hellre än att spendera resten av den här dagen i skinnsoffan med dig som jag aldrig träffar utöver dessa årliga gettogethers"
Nu har dagen iof varit ovanligt trevlig, rätt kul att träffa och snacka med vissa av dem. Men ändå.
Vad är grejen med all nostalgi???
Vissa av traditionerna, rätterna, aktiviteterna och måstena verkar ju ingen tycka om. Eller, alla verkar ju visst tycka om dem, deras leenden skvallrar om det. Ty juldagsleenden är ju heltigenom ärliga? Nej visst fan...
Nu har jag smitit från en mördande tråkig videovisning av alla jular som någonsin fångats på någons videokamera.
Det började oskyldigt och vackert rättfärdigat med en scen där en nyss avliden släkting fanns med i sju sekunder, men spårade snabbt ur i 130 med filmer på när vi barn var små, improviserade sketcher från 1985, kusinallsång och allsköns slentriannostalgi. Orkar inte med det. Men jag var lite bedårande när jag chansade fram tusen juleljus på pianot. Sångarna hade inte en chans. Ägda.
Om man ändå kunde ta del av den utbredda julfyllan det snackas så mycket om.
Kommentarer
Trackback
