danielforsberg

Är hemma i Umeå hos mamma. Alla syskon och Brutta är här, nice :)

Mamma har skaffat en katt eftersom den gamla tog slut (kudos Povel). En vit liten tjej med bruna fläckor och markerad mittbena. En av systrarna har också skaffat en katt som av utseendet att döma kunde ha varit från samma kull. 

Denna sportade dock en backslick. Väldigt gulligt har det varit hela tiden, bäbisröster och kattleksaker i varje buske.

Alla som har haft att göra med katter vet att det är jordens mest själviska varelser. De gör exakt vad som faller dem in, inte för att det behagar husse. Äldre katter kan verka lojala och mysiga när de somnar vid husses fötter, men det är bara ålderslathet. Möjligen har den djupare motiv också, men tro inte att det är för att göra husse varm till mods över sin livskamrat. När det ibland glimmar till och ett slags samförstånd med djuret tycks uppstå så blir den genomsnittliga ägaren jätteglad, och tycker att oceanerna av nonchalans plötsligt känns överskådliga.

Det bygger på en känsla av att man kan förändra katten.

Känns det igen? Kattägare drivs alltså av samma skeva lust som kvinnor som friar till värstingarna på kumlabunkern.

JAG borde kunna få honom tillbaka på banan igen. Om JAG hade uppfostrat honom hade han aldrig styckat sina kollegor och dumpat dem i en cementblandare. Och så är han ju söt också.

Liksom katter.