Bortskämda snorunge
...kan jag tänka om mig själv ibland. Vad jag än gör så verkar det alltid fixa sig för mig.
När jag gått tre år i Piteå och hade en smärre livskris för att jag inte visste vad jag ville/skulle/kunde göra ringer min då blivande chef från Umeå och i princip anställer mig fast som ljudtekniker. Osedd.
Året efter när jobbet börjar verka osäkert blir jag uppringd och ombedd att följa med på turné i tyskland ett par
månader. Och av en kille jag aldrig snackat med, tack Limpan!
När jag flyttade ner till Sthlm fick vi förstahandskontrakt på en vecka, och mitt företag fick en rivstart.
När jag som frilansare fick panik över ett svart hål i januari och februari (lågsäsong får jag senare veta) erbjuds jag en fem veckor lång turné som keyboardist. Under januari och februari!
Och, nu när karusellen med det eventuella coverbandet är avslutad och avgjord börjar telefonen och mailboxen överrösa mig med jobb efter en månads tystnad...
Listan kan göras längre, men jag antar att poängen går fram. Hade jag fortfarande varit kyrklig hade jag förklarat det med att herren håller sin hand över mig eller att han hör bön. Eftersom jag nu snarast befinner mig ett andligt vakuum utan ställningstaganden ligger de möjligheterna bortom min horisont. Eller?
Kanske är det min totala brist på planering som gör att jag kan en massa fina erbjudanden som kommer upp?
Och lite tur då.
När jag gått tre år i Piteå och hade en smärre livskris för att jag inte visste vad jag ville/skulle/kunde göra ringer min då blivande chef från Umeå och i princip anställer mig fast som ljudtekniker. Osedd.
Året efter när jobbet börjar verka osäkert blir jag uppringd och ombedd att följa med på turné i tyskland ett par
månader. Och av en kille jag aldrig snackat med, tack Limpan!
När jag flyttade ner till Sthlm fick vi förstahandskontrakt på en vecka, och mitt företag fick en rivstart.
När jag som frilansare fick panik över ett svart hål i januari och februari (lågsäsong får jag senare veta) erbjuds jag en fem veckor lång turné som keyboardist. Under januari och februari!
Och, nu när karusellen med det eventuella coverbandet är avslutad och avgjord börjar telefonen och mailboxen överrösa mig med jobb efter en månads tystnad...
Listan kan göras längre, men jag antar att poängen går fram. Hade jag fortfarande varit kyrklig hade jag förklarat det med att herren håller sin hand över mig eller att han hör bön. Eftersom jag nu snarast befinner mig ett andligt vakuum utan ställningstaganden ligger de möjligheterna bortom min horisont. Eller?
Kanske är det min totala brist på planering som gör att jag kan en massa fina erbjudanden som kommer upp?
Och lite tur då.
