danielforsberg

Ok, inkubationstiden för viruseländet är 12-48 timmar. Nu har det gått 43 sen vi kramade virushärden, 5 timmar väntan kvar!
Hur firar man sånt?

Plan A är att fira nyår här i Sörfors med goda vänner, champagne, bastu och öppet jam.

Plan B går ut på att vintersjukkräkas ikapp och dricka små mängder nyponsoppa i dagarna tre.

Igår utsattes vi av en intet ont anande, då frisk, vän för en dos Calicivirus. I skrivande stund håller viruset på gruppera sig inför ett storskaligt anfall i våra kroppar, om nu inte vårt biffiga immunförsvar har gjort kaffeved av dem. Vi får se.

Två avsnitt av Körslaget orkade jag med, men nu är det stopp. Programmet är smockfullt av folk jag inte klarar av, och när svenska mandelkubbseliten röstar så går det åt skogen. Hellre behåller man landets menlösaste Idolbiprodukt, kvinnan med landets högsta hårfäste och ADHD-körledaren från Sönsvall än Timo, som faktiskt tillförde ett uns av uttryck och spontanitet till den i övrigt plastiga och politiskt korrekta körledarmassan. Nåja, skyll er själva. Det är ni som får kolla på eländet.

Nu tändas tusen juleljus
på jordens mörka rund
och tusen tusen stråla och
på himlens djupblå grund

Ja, jag har bytt design.

Ja, det är en mall.

Ja, jag ska göra en egen när jag får tid.

Beroende av Ring P1? För mycket fritid mellan 10:00 - 09:20 (+1)? Lösning?

Voíla: Aftonbladet forum!

Samma knäppskallar som kommenterar allt och inget, dock utan den samma omedelbara humorfaktor som Ring P1 har.
Dagens tips är kommentarsfältet för artikeln om hur Renifeldt julstädar, och alla machomän som särskriver av sig om vilken kärring han är. Tack idioterna!

Ute på vägarna finns det fyra (4) typer av fordon vars text kan läsas rättvänd i backspegeln, detta för att snabbt kunna identifiera dem och bereda dem fri väg i nödsituationer. Dessa är ambulanser, brandbilar, polisbilar och Stockholms Kennelklubbs minibuss. Glöm aldrig det.

Harry Potter och photoshopmonstret. I den åttonde och avslutande boken är Harry äldre och mognare än förut. Faktiskt så gammal och mogen att han ägnar all sin vakna tid åt att dölja ålderstecknen.

I Solna är upptakterna lite längre än de andra takterna


EDIT: Min besserwisser till fru tycker att det ser ok ut, att de två första skulle vara åttondelar som har taket listigt kamouflerat under notstrecket. Men då är hon också en sån där som kan se vad 3D-bilder föreställer.

Nu har vi slagit in vartenda paket, Bamse style! Alltså så att snörena korsas på flera ställen och att alla paket ser ut som kassler. Mmmm kassler.

Aftonbladet har i dagarna hajpat Tunerec, ett slags webbaserad konkurrent till det trevliga men i dagsläget svåråtkomliga Spotify. Det finns alltså inga krav på invites eller kötid för Tunerec, bara gå in på sidan och skapa ett konto!
Jag provade tjänsten i fem minuter utan att bli speciellt imponerad. I praktiken fungerar det som så att Tunerec scannar av ett gäng webradiostationer och lagrar låtarna som spelas där på det personliga kontot. Under mina fem minuter kunde jag därmed bara lyssna på plastiga jullåtar och nån enstaka Top 40. Vissa av låtarna var dessutom kapade i början eller slutet av jinglar eller prator som överlappade. Lägg sedan till att ljudkvalitén är aldrig bättre än webradions, men sannolikt sämre pga av eventuella dubbla bitkomprimeringar.

Spotify-Tunerec 1-0

Plastkorv med ärtsoppa - 7 spänn

Att slippa laga mat - priceless

Spotif är lika bra som alla säger att det är! Lite bök (omöjligt) att hitta vissa låtar bara, men det rätar nog ut sig med tiden.
För att lugna mig över chocken från Babyface´s onödiga cover har jag sökt mig till ett fantastiskt requiem av Maurice Duruflé
som jag stötte på under min tid i Solna kyrkokör. Verket har en skön modal och meditativ stämning som växer för varje gån jag lyssnar.

Här är en Spotify-länk men en version för kör och orgel!

Nån som visste att Babyface gjort en cover på Knockin on Heavens Door?
Nån som kan komma på anledningen till att han gjorde den???

En god ljudtekniker bör kunna leverera de tjänster och den utrustning som efterfrågas.
I förrgår var jag en dålig ljudtekniker.

På andra sidan projektorduken pågår en konferens. På den här sidan sitter jag och kostar pengar och äter Schweizernöt.

Daniel - Stora företaget 1-0

Ibland undrar jag om hela ens liv inte är ett slags nollsummespel? Som om balansräkningen för ens liv före och innan tjugoårsåldern ska gå jämt ut? Unga värstingar blir nyktra livetsordare när de växer upp, pastorsdöttrar rymmer hemifrån och bosätter sig i en trailerpark, unga gymnasiemodelejon upptäcker Dressman, barn från fattiga familjer skaffar välbetalda jobb och dekorerar hemmet med smaklöshet, anarkister klipper sig - skaffar jobb och blir moderater för att slippa betala för parasiterna... Ofta kommer jag på mig själv med att göra och önska saker som skulle få Daniel 17 år att boka in ett väl avvägt datum för dödshjälp om han visste vad som komma skulle. I allmänhet har jag alltid sett mig som anti-Svenssonkultur, ni vet 1,6 barn-hund-vitaknutar-lagomkuljobb osv osv. Nuförtiden verkar det dock inte bättre än att det vad jag eftersträvar, i smyg på nåt sätt. Jag är i teorin konsult, har köpt platt-TV, rör mig sakta mot den partipolitiska mittlinjen, har hemförsäkring, är lite rädd för ungdomsgäng, börjar lära mig vinsorter, funderar på radhus och tycker att dragspel är ganska festligt.
Gick det bra det här, Daniel 17 år?

Men fan heller om jag skulle vilja ha det på nåt annat sätt!

Jag har just fått en förhandstitt av stora svenska företagets kommande serie av toapappershållare. Spännande och kittlande på samma gång.

Bloggaren Nihilisten lottar ut inbjudningar till Spotify via en liten tävling, kolla in här! Varje dag fram till jul kan man vinna.

Det funkade för Westling, så jag provar att tigga på min blogg:

Nån som kan tänka sig att bjuda in mig till Spotify?

Idag och imorrn ska det jobbas, men inte var som helst. Det ska nämligen jobbas på i spegelsalen på Grand Hotel, där ett av landets större företag ska hålla bolagsstämma imorrn. Salen är smyckad till oigenkännlighet, med vitmålade spånskivor som ger ett nästan futuristiskt intryck, och plasmaskärmar överallt.
Salen har ungefär 6 meter till tak, och till stålrören som högtalarna ska hängas i. Stegen var ungefär 5 meter, dessutom en sån där jobbig som är som ett fladder sista biten. Lagom roligt för en höjdrädd ljudtekniker som måste stå på sista steget och krama de guldmålade freskerna i väggen för att klara livhanken. Dags för en företagsförsäkring för min del?
Man får helt enkelt lura sig själv att stegar är pålitliga och inte gjorda av marsipan för att våga upp sista biten.

Som alltid på Grand är personalmaten grymt god. Silverkupor och kypare och allt. Idag kostade personallunchen knappt 360 kr per person, men då ingick kaffe. Galet. Tur man inte behöver betala själv.

Ingen nyhet kanske, men lika sjukt fortfarande. Aftonbladet har ett bildreportage om en av de mer bisarra kulturyttringarna i USA. Då man är mån om att bevara landets traditionella värderingar, såsom ytlighet, börjar man tidigt med dessa tävlingar.

För en som just har drabbats av torgskräcken som kommer av en miljard TV-kanaler, är det skönt att hitta små fasta punkter att hålla i när det stormar som värst i etern. En av dessa är "Live from Abbey Road". Varje avsnitt får man se tre intima konserter med olika akter som bänkat sig och sina instrument i den legendariska londonstudion, och nästan allt jag hunnit se har varit i yppersta världsklass. Givetvis gäller det även ljudet, som spöar vilken live-DVD som helst. Vad är annars att vänta från världens kanske bästa studio? Eftersom det inte finns någon publik bjuder artisterna istället för allsång och scenattityd på en otrolig spelglädje och hemtamhet. Favoritprogrammet just nu! Kanal 9 går det på.

Igår var det fest! Största kunden bjöd sina anställda och frilansare på ett av stockholms finare julbord. Stämningen var god, och det var kul att träffa kollegor under andra omständigheter än jobbjobbjobb, även om vissa likförbannat skulle diskutera hur jobbigt det är med trummisar i kyrkor och hur många grader fel högtalarna hängde på senaste giget.
Maten var det inget fel på: matjessillcheesekake, kryddtomater, helstekt spädgris, rådjurskorv och förstås alla de gamla vanliga julbordlighetern. Till det fick vi glögg, öl, snapsar, mer öl, avec, rödvin (va?) och sen en till öl när maten var bortplockad.

Kanske var det kombinationen av dryckerna som gjorde att det blev knasigt.
Kanske var det snapsvisan som visst hade sju verser med skål efter varje.
Kanske var det för att det var gratis (för mig alltså).
Kanske var det den sista ölen som såg lite för god ut.
Kanske var det den raska promenaden til busstationen efteråt.

Kanske allt av ovanstående?

Så kom det sig iallafall att min första alkoholrelaterade akuta buktömning någonsin kom efter en av de dyraste måltiderna jag ätit. I wouldnt settle for less.

Ok, lätta pengar och soft jobb i all ära, men nu vill jag vara med och spela själv! Jag vill planka låtar, snickra syntljud och repa för länge. Sen vill jag köpa nya grejer och ta med dem upp på scenen. Det ska finnas öl i logen. Där backar jag inte.

Den här låten hoppade in i vårt vardagsrum igår via ZTV. Trots att deras musik jämförts med Avril Lavigne (Nej), Evanescence (Aj, sluta) och diverse andra metal-med-tjej-band (Fy) kan jag inte låta bli att fastna i Paramores låt Decode. Hon sjunger grymt bra, även om sångspåret är lite väl amerikanskt putsat för min smak...

Sitter just nu och snyltar på det öppna nätverket som famlijen Bonnier använder i sin villa på djurgårn, ikväll har de nämligen finmiddag och jag ska ljuda åt underhållningen. I rummet som jag tillbringar de fyra håltimmarna innan middagen börjar i, hänger det en massa porträtt av levande och döda familjemedlemmar. Creepy!
Det kryllar av tjänstefolk som dividerar om vilka vinglas som ska användas, om frun i huset egentligen gillar rött eller vitt vin bäst och om inte underhållningen bör skjutas upp till efter desserten. Jag är också tjänstefolk idag, men jag finner youtube mer konstruktivt än allt det där tjabblet. Sjunga ikväll ska trion Divine, som bränner av några operahits/medleyn till CD-bakgrunder av Anders Neglin. En kvarts gig, och nån annan kommer och river grejerna imorgon. Kalas!
På torsdag ska jag till grannhuset, som Wallenbergsfären använder som representationsvilla, för att rigga lite smakfullt ljud på deras julmiddag. De brukar ha den goda stilen att bjuda drängarna och pigorna (jag bl a) på samma mat som gästerna bjuds på! Förra året hade de lyckats trycka in vaktelägg, hummer, gåslever, rådjursfile, tryffel och annat dyrrrt i samma meny. Kanske mer exklusivt än gott, men klart bättre än macka med kaffe!