danielforsberg

Är det nån av er som reagerat på att de interna högtalarna låter olika? Har Apple kastat in nån slags stereobreddare som gör nåt slags inverterat kamfilter mellan högtalarna? Min vänstra låter iallafall brightare än den högra, och det har inte bara att göra med att mitt vänsteröra är bättre.

Nån som vet? Går det att stänga av isåfall?

Jag vet inte vad man ska säga om det här, men visst känns det som om evolutionens kugghjul snurrade ett snäpp? Tragiskt att det behövde sluta med dödlig utgång, men de var 30 och 40 år gamla, inte förvirrade tonåringar utan sprit.
Nomineringen till Darwin Awards är en tidsfråga.

Dagens basgång: The Arrival - The Attic, från melodifestivalen 2007.

Nu till stan för att köpa några öl och klämma på röda klaviatur.

Jag kan inte sova, bloggar istället.


Blev uppringd av Kristina som jag studioorglade lite åt ifjol, det är tydligen dags för releasepartaj på Mosebacke på tisdag. Jag ska vicka för hennes ordinarie pianist, samt orgla lite förstås. Nyfiken som jag är googlade jag upp hennes Myspace för att höra hur allt blev. På låten Last Goodbye är det jag som spelar, och jag konstaterade ganska snabbt att jag ska sluta förse folk med alternativa tagningar för dem att välja bland och klippa ihop... Speciellt när man ska vistas i avlägsna Sydamerika under mixandet. Stundtals är det rätt bra, men nog vore det skönt att lägga om delar... Ljudet blev dock helt ok med tanke på att det är min XK-1 lajnad rakt in pang bom. Det ska bli kul att få höra hela skivan, jag spelade på två låtar till och en av dem gav mig en grym feeling efteråt!

Jag kom visst in på sidospår, tanken med inlägget var att locka er till Mosebacke nu på tisdag. Niosnåret går vi nog på. Bland andra är Zacke och Bjärn med i bandet, stabilt!

Nu vore det väl själva f*n om jag inte kan somna nu efter ett så här tråkigt inlägg.

Annika Lantz intog Alby centum idag och sände sitt program därifrån. Undertecknad var där och slängde upp lite högtalare för att shopparna skulle höra vad som hände i den konstiga hörnan framför Vivo. Det var skoj att återuppleva känslorna från min tid som sändningstekniker på P3, dvs stresskulan i magen samt känslan av att ha glömt pissa innan tvåtimmarspasset.
Annika levererade självklart stor underhållning, och gästades musikaliskt av Lazee, Berang och Lise & Gertrud.



Lise & Gertrud sjöng nån slags feministblues med grymt cellokomp!





Konfektionsbutiken med Stockholms bästa lagerhållning.

I förra inlägget skrev jag om kontrasten mellan två dagars olika jobb, det här får ses som en uppföljare eller addon till det.
Gårdagen spenderades på random kursgård norr om stan. Vi hade fått vaga instruktioner att strössla ut lite högtalare och nån lampa i en hyfsat oglamorös matsal som dukats för bankchefsfest. Tydligen skulle någon chef sluta, och kollegorna skulle avtacka med ett ABBA-medley med egen text.  Vi delade ut fyra trådlösa mickar och åtta dummies, och showen/katastrofen var ett faktum. Bra lät det ju inte.
Det som förvånade mig mest är att det hela överhuvudtaget genomfördes. Ska man inte, i lågkonjunktur, låta bli såna här spektakel? Det är ganska dyrt att låta två man jobba i nio timmar (varav sex timmar väntan) och att hyra en full anläggning med transport, för att man vill sjunga karaoke i tre minuter. Och vill man ha någorlunda valuta för pengarna, kan man ju faktiskt framföra eländet på den anvisade platsen dit gentlemannateknikerna riktat sina lampor, annars syns man inte.
Hade jag varit avgående chef hade jag nog hellre sett att kollegorna blåste 15.000 + moms på något annat. Å andra sidan är ju upplevelser hett att ge bort nu, och vad ger man egentligen en man som har allt?

Nåväl, en (önskad) bieffekt av det här är att jag ju tjänat pengar på något fullständigt meningslöst. Alltså bör jag spendera dem på något lika meningslöst. En yrkesmördare eller smugglare t ex, tar ju inte emot sitt kuvert med kontanter för att sedan betala av CSN eller lägga upp en buffert för sämre tider, utan blåser allt på tuppfäktning eller bordell. Nåt sånt känner jag att jag borde göra nu. Tips?

Klockan är snart 14:00, ungefär 4 timmar snooze idag alltså. Heja mej. Men så vill man ju också vara utvilad för jobbet på kvällens kickoff med herr Zelmerlöv.
I förrgår, gospelfestival med 1400 på scen för ett fullsatt konserthus. Idag, kickoff för 80 personer på 50 m2 i Åkersberga. Same same but different.

Jag vet inte hur jag ska reagera när jag stöter på såna här frisyrer. Ska man ringa polisen direkt, eller ska man vänta till han redan har hunnit förgripa sig på ett barn? För att ha lite på fötterna så att säga?

Jag var bokad på ett gig i Winterviken och höll som bäst på att lasta i trailern på firman, när chefen ringer och styr om mig till konserthuset. Stort gospelgig med 1400 körsångare, och monitorkillen är akut krasslig. Så jag hoppar på första tunnelbana mot hötorget och kommer fram till en riggad scen minuterna före soundcheck. En eftermiddag med rep, och två 90-minutersgig senare är jag nästan piggare än när jag kom dit! Det är en fröjd att höra herrarna Spångberg och Hallin gospla gospel på flygeln, mmmmmm. Rolig karl den där Per-Erik! Han ser inte mycket ut för världen, men bakom pianot är han en gigant. Full-i-fan är kanske en opassande fras för att sammanfatta hur en troende man spelar piano, men jag kommer inte på något bättre. Full i fan är precis vad han är.

Jag har ont i halsen, men inte för att flunsan nyss hälsade på. Anledningen är att jag sett för mycket svenska handboll, med sin långa tradition av ansträngda tränarröster. Först Bengt Johansson, nu Staffan Olsson. Att höra någon av dessa herrar försöka coacha laget mitt bland 15000 berusade kroatiensupportrar ger mig sår på stämbanden.

Visserligen en parodi, men rösten är ganska spot-on:

Dagens hjälte för vissa är kanske arga kassören på affärn här nere, som nyss påpekade för en random färgblind alkis att han hade råkat få med en tvååtta (röd) bland trefemmorna (gröna) när han skulle till att betala. Åhfandengårjagtillbakamedpåstört sa alkisen och dagen var räddad. Man måste tänka på procenten.
Själv tog jag mina pomeransskal och sprang sprang hem till handbollen.

Det tär på en att vara gräsänkling, titta bara på vad mina händer knycklade till i hemlighet medans resten av mig pratade i telefon. Min mazarinform blev en aluminiumsnippa! Sån här konst måste ju vara värt nåt, hörde jag en hundring?

Jag knaprar min sista febernedsättande i förrådet nu. Eftersom jag inte kan ta mig till nåt apotek så provade jag ringa vårdcentralen här på gatan. Det visade sig att det knappt finns nån medicin överhuvudtaget där, inte ens en alvedon eler ipren. Vad sa ni nu?

Tråkigt att ha feber, vara ensam hemma och ha slut piller. Bläh.

Ofta när jag slösurfar runt så kommer jag på mig själv på olika föräldrasidor, vettefan varför. Den här gången var det en artikel där man testade 9 olika pipmuggar, för att hitta rätt i "PIPMUGGSDJUNGELN". Många djungler finns det.

Nu har det äntligen börjat dyka upp lite ljudgigs efter juluppehållet! Det blir bra med lite uppstyrning i mitt liv. Jag har snart nött ut mjukisbyxorna och tittat hål i ny-TVn, dessutom börjar cheezeballs vara restnoterade hos Vi-butiken.
Jag har ju ett spelgig redan på onsdag, men ack så ideellt. Hur obrydd man än är om pengar så är det jobbigt att inte veta om när kontot fylls på igen. Mmmmm, pengar...

Bruttas nya dator är suverän! När den fick chansen att svänga ihop en partyblandning i iTunes var den inte sen att haka på. Den öppnar med 13 varv Nothing Compares 2 U med Sinéad O'Connor. Sen när partyt har kommit igång ordentligt kommer en kavalkad med några av västvärldens ledsnaste låtar, varvat med två random kapitel ur Karin Alvtegens ljudbok "Saknad".

Välkomna på fest!

När vi var i Gambia via skolan häromåret råkade vi ut för allsköns trummande och dansande. För mig var stammen Wolof mest minnesvärd, främst för trumspelet som fortfarande hemsöker mina drömmar med sin skenbara slumpmässighet.

Efter en vecka hade ingen av oss listat ut var ettan var.

Efter två veckor hade alla olika personliga uppfattningar om vad som var ettan.

Efter tre veckor började vi förstå att begreppet etta var irrelevant, och vi åkte hem.

Spola fram 20 sek för att höra hur det kan låta. Tro inte att nåt är improviserat förresten.

Jag är kass på att vara ledig. Instant slusk blir jag så fort kalendern är tom. Mjukisbyxor, ostkrokar och TV-spel. Mmmmm.
Man borde ju göra nån enda vettig sak iallafall. Eller så är jag helt enkelt proffs på att vara ledig? Galen eller geni?

Det är kul att repa, speciellt när man får spela med goda vänner!

Terminator 2 var ballare för 15 år sen.

Laila Bagge är raffig. Aldrig använt ordet förr, men jag kände att det var behövdes nu. Raffig. Mmm.

Min Hammond XK-1 låter ju riktigt bra.

Man ser knappt blåglittret på vår nya TV.

Brutta åker till NY en vecka imorrn, vad ska jag hitta på då?

Tony Irving kunde lika gärna skaffat peruk.

Årets första gig blir på Mosebacke på onsdag! Jag ska spela med bandet Apartment Years, där jag tydligen känner både gitarrist och trummis men från helt olika sammanhang. Sånt är väl lite kul?

Vårt annars så fina vardagsrum har blivit studio i några dar. Jag och Brutta spelar in låtar till en demoskiva som hon ska ge till begravningbyråer. Det är roligt.  Hela rummet är fullt av teknikångest, utanför bild står vår ännu nyare 40" TV som vi fick hem häromdan efter att har lämnat igen 32"-tummaren. Tyvärr visade det sig att den nya är fräsigt designad med blått glitter i den svarta lacken... Det syns bara när morgonsolen blåser rakt på ramen, men ändå. Kanske åker även denna tillbaka till affärn. Dessutom har B köpt en alldeles egen laptop, så hon slipper förnedra min dyräppeldator med spindelharpan. Jag provbloggar på den as we speak, och det verkar ju funka bra.

Lika nöjd som jag var när jag skrev förra inlägget, lika paff blev jag när jag skulle trycka på skickaknappen. Symbolen för nätverkets signalstyrka uppe i högra hörnet krympte plötsligt ihop till en liten prick samtidigt som inavlade tvillingbussen puttrade iväg framför oss. Well, tänkte jag och valde nästa öppna nätverk som alltså borde höra till vår buss, givetvis funkade det inte. Till Sundsvall kunde jag hålla mig (sova) innan jag försökte påpeka det för busschaufförskan som satt och skällde ut sin chef i headsetet. Som den vikarie hon var fick jag lösa problemet själv (fet smäll + omstart på routern). Nu funkar det iallafall. 5h22m kvar med 70-gradig laptop i knät, här blir inga barn gjorda.

Det är inte så ofta man sätter sig på en buss och tänker Yesssssssssss, speciellt inte på en Y-buss. Idag är det annorlunda!
Vi sitter bredvid ett nättutag i en buss full av Wlan, ingen sitter bakom oss så vi kan luta sätena hur mycket vi vill, och bussen går direkt till Sthlm utan att plocka upp inavlade hälsingebor längs vägen! Man kan säga att den här bussen är lite renrasigare än andra bussar, något som bekräftas av gruppen på fyra identiska mellanblonda tyskor som satt sig i ett perfekt symmetriskt mönster framför oss. Jag kan varken bekräfta eller dementera att de skulle vara dödligt effektiva stridskloner ur ett topphemligt tyskt militärexperiment. Får återkomma, hörni.

Sammanfattningsvis verkar det som om dagen kommer att ordna sig, om inte tyskorna ställer till med nåt.

Vi klarade oss!

Dan innan nyårsafton brände vi iväg till Vindelgransele för att hälsa på mormor och moster, vi visade bilder och pratade långt inpå kvällen. På vägen hem, morgonen därpå, plockade vi upp Alex och Rebban i Lycksele och sparkade igång festförberedelserna.Libanesisk mat, champagneprovning och bastu! Mmmmm.