danielforsberg

Ibland undrar jag om hela ens liv inte är ett slags nollsummespel? Som om balansräkningen för ens liv före och innan tjugoårsåldern ska gå jämt ut? Unga värstingar blir nyktra livetsordare när de växer upp, pastorsdöttrar rymmer hemifrån och bosätter sig i en trailerpark, unga gymnasiemodelejon upptäcker Dressman, barn från fattiga familjer skaffar välbetalda jobb och dekorerar hemmet med smaklöshet, anarkister klipper sig - skaffar jobb och blir moderater för att slippa betala för parasiterna... Ofta kommer jag på mig själv med att göra och önska saker som skulle få Daniel 17 år att boka in ett väl avvägt datum för dödshjälp om han visste vad som komma skulle. I allmänhet har jag alltid sett mig som anti-Svenssonkultur, ni vet 1,6 barn-hund-vitaknutar-lagomkuljobb osv osv. Nuförtiden verkar det dock inte bättre än att det vad jag eftersträvar, i smyg på nåt sätt. Jag är i teorin konsult, har köpt platt-TV, rör mig sakta mot den partipolitiska mittlinjen, har hemförsäkring, är lite rädd för ungdomsgäng, börjar lära mig vinsorter, funderar på radhus och tycker att dragspel är ganska festligt.
Gick det bra det här, Daniel 17 år?

Men fan heller om jag skulle vilja ha det på nåt annat sätt!